Så föll jag för den snälla killen

Så föll jag för min pojkvänJag minns det som igår, den spontana grillkvällen på ett berg med utsikt över stan där jag träffade min älskade pojkvän för första gången. När min kompis, som egentligen var den ende jag kände där, gick hem bestämde jag mig för att stanna kvar och då kom en av killarna och satte sig bredvid mig. Jag gillade honom direkt, han var snygg, avslappnad och charmig, ställde mycket frågor och fick mig att känna mig välkommen och som en i gänget. Han verkade självsäker och ödmjuk på samma gång. Vi skämtade och hade roligt ihop och det kändes som att han verkligen var intresserad av att lära känna mig. När solen gick ned och folk började dra sig hemåt frågade han om jag ville följa med honom och hans kompis, som han bodde ihop med, och spela basket på en plan utanför deras hus var svaret ett givet ”Javisst, varför inte!”.

Att ensam följa med två killar man precis träffat för första gången hem, det är inte något som hör till vanligheterna, varken för mig eller de flesta tjejer. Men det var någonting speciellt med den här killen, det kändes så avslappnat och liksom självklart att jag ville fortsätta umgås, ville inte gå hem fastän klockan var sent och jag skulle upp tidigt dagen därpå.
Vi tog vagnen till Majorna där de bodde och spelade basketleken ”21” i ett par timmar. Båda killarna visade sig vara smarta och roliga och skrattnivån var högre än i de flesta andra sällskap. Kort sagt hade jag skitkul, och än en gång tackade jag ja när killarna bjöd in mig till sin lägenhet för att pusta ut lite efter våra hårda matcher.

Gratis videoträning (på engelska): Dubbla ditt sociala självförtroende på 5 minuter

  • Använd "konversationell trådning" för att undvika pinsam tystnad
  • Det bästa sättet att komma förbi meningslöst kallprat
  • Krossa jobbig självmedvetenhet med den nya "OFC-metoden"
  • Myten att du behöver ett "intressant liv" för att vara intressant

Efter en kopp te, ännu mera skratt och diskussioner om allt och inget var det till slut dags för mig att åka hem. En av killarna följde mig till vagnen och när vi satt där på hållplatsen och väntade tänkte han ”henne skulle jag kunna tänka mig att vara tillsammans med!”. Och så blev det.
Men inte förrän ett och ett halvt år senare.

För det var inte han som var den snygga killen som charmade mig på berget. Det var hans kompis, som jag föll för stenhårt. Hans snälla kompis som följde mig till vagnen såg jag inte som något annat än just den snälla killen. Ingen jag skulle kunna bli kär i. Han var liksom lite för tafatt, framstod som ganska nördig och verkade mer intresserad av politik och sakfrågor än av mig som person.

Vi snabbspolar drygt ett år framåt. Jag hade då hunnit bli ihop med och blivit dumpad av den charmige killen. Eftersom han bodde ihop med snälla killen hade jag lärt känna honom ganska väl, men mitt första intryck bestod relativt intakt (nördig och ganska tafatt med tjejer). Efter att den charmige killen gjort slut med mig och flyttat från Sverige dröjde det några månader innan jag träffade snälla killen igen. Plötsligt såg jag honom lite med nya ögon. Han hade klippt sig, blivit smalare och jag upplevde det som att han nu var mer intresserad av att lyssna på mig än att framföra sina egna åsikter.

Vi sågs då och då på fester och sociala tillställningar, och jag började gilla honom allt mer. Jag märkte att han var en fin och intressant person som dessutom var bra på att kramas. Men att han skulle kunna vara en kille att bli kär i, det låg fortfarande långt bortanför sannolikhetshorisonten.

En vacker kväll i maj var jag på väg hem från en fest, vårrusigt lycklig (möjligtvis lite onykter) och inte alls sugen på att gå hem och sova. Jag messade snälla killen, som jag visste bodde några kvarter bort, och frågade vad han gjorde. Han var ensam hemma och gjorde ingenting särskilt, så jag bjöd in mig själv. Han tog en snabbdusch och öppnade dörren i bara handduk. ”Ojdå!” tänkte jag. Sen kramades vi, högst påklädda, i flera timmar innan vi vågade kyssa varandra. Han var livrädd för att jag skulle dissa honom om han ”försökte med något” och jag tänkte att vi bara var vänner och att jag väl inte borde hångla med mitt ex bästa kompis, eller… (med den eviga rädslan att betraktas som slampig i bakhuvudet).

Idag har vi varit tillsammans i åtta månader, varav sambos i ett halvår. Jag är hans första riktiga flickvän.
När jag väl tog av mig ”han är bara en vän”-glasögonen och såg bortom mitt första intryck visade det sig att han var den snälla, smarta, roliga, kärleksfulla killen jag egentligen alltid drömt om. När vi väl började prata om vad vi tycker är viktigt i livet och hur vi vill ha en kärleksrelation visade det sig att vi var överens på i princip alla punkter.

Såhär i efterhand kan jag fnissa åt hur vi träffades, men jag får samtidigt lite ont i hjärtat. Tänk om jag hade missat honom, mitt livs största kärlek, för att jag avfärdat honom som den snälla nördiga killen? Och tänk så många fantastiska fina killar som tjejer avfärdar varje dag av samma anledning, säkert ofta helt felaktigt precis som jag.

Jag vet att du som läser det här med all säkerhet också är en härlig kille som många tjejer skulle vilja vara tillsammans med, om de fick chansen att lära känna dig på riktigt. Men det är ju så jäkla klurigt det här med kärlek, för det börjar nästan alltid med attraktion. Och attraktion är kanske det mest ologiska och ickerationella som finns. Därför finns hela den här bloggen, inte för att du inte duger som du är, utan för att det finns så många sätt som du kan visa vem du är, på ett så attraktivt sätt som möjligt.

När jag ser tillbaka på första gången jag träffade min pojkvän blir det nästan löjligt tydligt vad han gjorde ”fel” och vad hans kompis, charmige killen som jag direkt föll för, gjorde ”rätt”. I och med att jag själv upplevt det såhär tydligt förstår jag verkligen att attraktion, eller bristen på attraktion, egentligen inte alls har att att göra med om man passar ihop eller inte. Idag är jag dödsförälskad i och vill dela mitt liv med snälla killen som jag i över ett år tänkte att jag aldrig skulle kunna bli kär i, helt enkelt för att jag inte var attraherad av honom.

Min poäng är; missa inte drömtjejen för att du inte beter dig attraktivt. Världen är tyvärr så orättvis att ingen ser din vackra insida om du inte ser till att visa den på utsidan. Ta hand om ditt utseende, visa tjejen genuint intresse, var självsäker, visa vad du vill och var inte rädd för att bli dissad. Du förtjänar all kärlek i världen, men den kommer inte komma om du sitter hemma och rullar tummarna. Se till att gå ut och fånga den! Vill du börja din resa idag? Skriv upp dig på vår kostnadsfria mailkurs här nedan:

Stämmer detta in på dig?

  • Du tänker för mycket och fastnar i ditt huvud i sociala situationer
  • Dina konversationer rinner ut i sanden och du får slut på saker att säga
  • Du känner dig ofta hämmad när du pratar

Tillsammans med konversationsexperten David Morin har jag utvecklat en gratis videokurs (på engelska) för att skippa kallpratet och skapa det sociala liv DU vill ha: Visa mig nu.